Först och främst måste sensorns struktur väljas så att temperaturen på den uppmätta vätskan eller den uppmätta ytan kan uppnås inom den angivna mättiden för det känsliga elementet. Temperatursensorns utgång är helt enkelt temperaturen på det känsliga elementet. I praktiken är det ofta svårt att säkerställa att temperaturen som indikeras av sensorn är temperaturen på objektet som mäts.
I de flesta fall bör valet av temperatursensorer överväga följande aspekter:
(1) Om det uppmätta objektets temperatur behöver registreras, larmas och kontrolleras automatiskt, och om det behöver mätas och överföras på distans.
(2) Kraven på storlek och noggrannhet för temperaturmätningsområdet.
(3) Om storleken på temperaturmätningselementet är lämplig.
(4) Om temperaturen på det uppmätta objektet ändras med tiden, huruvida fördröjningen för temperaturmätningselementet kan uppfylla temperaturmätningskraven.
(5) Huruvida miljöförhållandena för det uppmätta objektet skadar temperaturmätningselementet.
(6) Vad är priset och om det är bekvämt att använda.
Valet av temperatursensor baseras huvudsakligen på mätområdet. När mätområdet förväntas ligga inom det totala intervallet kan platinamotståndssensorer väljas. De smalare områdena kräver i allmänhet att sensorn måste ha ett ganska högt basmotstånd för att få en tillräckligt stor motståndsförändring. Den tillräckligt stora motståndsförändringen som tillhandahålls av termistorer gör dessa känsliga element idealiska för smala mätområden. Termoelement är mer lämpliga om mätområdet är relativt stort. Det är bäst att inkludera fryspunkten i detta intervall, eftersom termoelementskalor är baserade på denna temperatur. Sensorlinjäritet över ett känt intervall är också ett ytterligare villkor för att välja en sensor.
